"Elbilen måste köras 80 000 km för att bli hållbar" – och 5 andra myter
Det kan vara svårt att skilja fakta från myt om man inte är bilexpert, och när det gäller elbilar finns det många myter! Se vilka myter om elbilar som kan punkteras med fakta.
TEXT Simon Hallenslev FOTO Bilbasen/CarbonBrief
Året är 2024. Det har nästan gått fem år sedan vi publicerade artikeln om VW e-Golf, som behövde köras 125 000 km för att bli "grönare" än en motsvarande Golf TDI. Inte bara visade sig Volkswagens beräkningar senare vara felaktiga; tekniken har också utvecklats otroligt mycket sedan dess.
Ändå finns det fortfarande många påståenden som försöker smutskasta elbilens miljömässiga potential – och de flesta är helt falska. Hemsidan CarbonBrief, som är en respekterad klimat- och energisajt, punkterar myterna. Vi tar en närmare titt på dem här.
Myt 1: "Elbilar måste köras över 80 000 km för att bli grönare än bensinbilar"
Det var inte 125 000 km som behövdes för att en e-Golf skulle bli grönare än en Golf TDI, utan snarare 30 000 km. Ändå lever myten om en hög tröskel för elbilarnas CO2-utsläpp vidare. Enligt beräkningarna från CarbonBrief är tröskeln i verkligheten 21 000 km, vilket för gensomsnittsföraren är lite mer än ett år på vägarna.
Myt 2: "Det är mer klimatvänligt att hålla liv i den gamla bensinbilen"
Om man bara håller liv i sin gamla bensinbil i många år, så slipper man den CO2-tunga produktionen av batterier till en sprillans ny elbil. Det är bättre för miljön! Så lyder myten, som också den kan motbevisas.
Det är sant att produktionen av elbilen kostar CO2 – men inte så mycket som skeptikerna påstår. En ny elbil måste köras mellan 32 000 och 51 000 km för att köra om en äldre bensinbil i klimaträkenskapen. En familj skulle med andra ord köra grönare i en Model Y efter tre år eller mindre, om de bytte ut sin bensindrivna gamla Ford Focus i garaget.
Myt 3: "Det finns inte tillräckligt med råmaterial för batterierna om alla ska köra elbil"
Litium, nickel och kobolt är några av de kritiska råmaterial som måste utvinnas för att bygga ett elbilsbatteri. Och dessa material kommer vi att få slut på, precis som vi kommer att få slut på olja! Det är till viss delxf sant.
Skillnaden i hur mycket som utvinns av fossila bränslen jämfört med de mineraler som används till batterier är dock svindlande stor. Om vi spolar fram tiden till 2030, där elbilsanvändandet förväntas vara betydligt mer utbrett (för att uppnå FN:s klimatmål), kommer det att utvinnas 30 miljoner ton av de kritiska mineralerna varje år. Till jämförelse utvanns och förbrändes över 15 miljarder ton fossila bränslen år 2021.
Det ändrar dock inte det faktum att mineraler är ändliga resurser, och att frågan måste tas på allvar. På sikt kommer dock mineralerna att utgöra en mindre del av batterierna, och vi kommer även att bli bättre på att återvinna dem. Därför är hastigheten på själva utvinningen och den sociala aspekten av batteriets värdekedja faktiskt viktigare att fokusera på idag, eftersom vi är mycket, mycket långt från att ta slut på mineralerna.
Myt 4: "Syntetiskt bränsle kommer att ta över efter elbilarna"
Det är bilentusiaster som jag själv, som klamrar sig fast vid hoppet om att melodin från kraftfulla bensinbilar kan hållas vid liv med klimatvänligt bränsle. Ett syntetiskt bränsle, som Porsche bland annat investerar i, som kan hällas i bensinmotorer och eliminera utsläppen.
Tyvärr är hoppet i verkligheten baserat på en ganska orealistisk grund. Syntetiskt bränsle är dyrt, och det beror inte enbart på att den underliggande tekniken fortfarande är ny.
Baserat på beräkningar från CarbonBrief uppskattas det att det skulle kräva fem gånger så mycket elektricitet att producera syntetiskt bränsle för att driva Storbritanniens samlade vagnpark, jämfört med om den vore helt elektrisk.
Dessutom behövs det syntetiska bränslet inom andra områden där elektriska alternativ inte är lika självklara. Passagerarflyg kommer inte att flyga på el inom den närmaste framtiden, vilket betyder att de begränsade mängder syntetiskt bränsle som kan produceras bör reserveras för flyg. Det anser i alla fall flygindustrin.
Myt 5: "Batteriernas livslängd är osäker"
En av huvudanledningarna till att folk är tveksamma till elbilar är batterierna och deras livslängd. De håller inte länge, och de är dyra att byta ut. I verkligheten är det endast den sista delen av denna oro som är sann. Batterier till elbilar är dyra – men de håller länge.
Biltillverkarna ger generöst åtta års garanti på sina batterier. Med tanke på att batterierna utgör 30 till 40 procent av bilens produktionskostnad, ger det tillverkarna all anledning i världen att få dem att hålla så länge som möjligt.
Enligt Tesla visar deras data att de Tesla-modeller som har nått 300 000 km globalt endast har förlorat 12 procent av sin totala batterikapacitet i genomsnitt. Andra uppskattningar är mer försiktiga och säger att minst 90 procent av kapaciteten är intakt efter 160 000 km.
Myt 6: "Det hjälper inte när elen till elbilar är smutsig"
Över 50 procent av elen som genereras i Sverige kommer från förnybara källor,* och om vi även räknar in kärnkraft (som bidrar med väldigt låga utsläpp) är vi upp på en siffra på runt 90 procent. Med andra ord laddas elbilar i Sverige till allra största del med “ren” el.
Även i de länder där majoriteten av elen kommer från kolkraftverk är elbilen bättre för klimatet än en bensinbil. I Kina kommer fortfarande 66 procent av elen från kol eller gas, medan det i Polen är 69 procent. Här visar beräkningarna att den omtalade skärningspunkten för när elbilen har betalat sin klimatskuld är 35 000 respektive 28 000 km i de två länderna.
*Källa. https://www.scb.se/hitta-statistik/sverige-i-siffror/miljo/elektricitet-i-sverige/
I den här artikeln på CarbonBrief hittar du ytterligare 15 myter om elbilar.